Jag förstår det inte riktigt. Det är ju det enda man vet säkert om livet - är jag född kommer jag också att dö så småningom. Jag är inte rädd för döden. Däremot vill jag ju inte lida alltför mycket innan den inträder. Och det är väl kanske det som mest skrämmer med döden. Ingen vill hamna som ett paket på långvården och behöva hjälp med precis allt, t o m syrgas för att andas.

 Frånsett det, är jag faktiskt lite nyfiken. Då får jag kanske äntligen svar på vad som händer - finns det något liv efter detta? Alla de stora religionerna har sina olika tolkningar med himmel o helvete. Jag gillar budddismens tankar om karma. Att vi får återvända till detta jordeliv tills vi lärt oss läxan och blir upplysta. När vi är upplysta blir vi fria. Låter vettigt på något sätt - i alla fall för mig.

 En omskrivning för döden är att någon gått bort. Håller inte med. Så länge någon minns mig och kanske talar om mig någon gång finns jag kvar. Min morfar, som föddes 1880 – inte är han borta. Jag minns min barndoms morfar, centralfiguren vid alla sammankomster med släkten. Vad jag förstår var han väl ganska sträng och barnen var rädda för honom långt upp i vuxen ålder. Men den snälla morfar jag kände var varken jag eller mina kusiner rädda för. Han busade med oss och när han fått någon snaps sjung han om “Skön Jordana, som att vid stranden och kammade sitt långa hår”. Å nej inte är morfar borta ännu. Min son som nu är 62 har svaga minnen av en gammal man som lekte tittut med honom. När jag och sonen och de sista av mina kusiner dör, då kanske man kan säga att han är borta. Finns ingen kvar som minns honom då. Och ta min mormor, som jag aldrig har träffat, hon dog när min mamma var 15 år. Men så mycket min mamma berättat om sin mor innebär att hon fortfarande är levande genom hennes minnen överförda till mig. Och min man som dog för snart 20 år sedan. Han försvann innan han dog genom demensen. Men nu är han tillbaka, minnena av den mannen han blev till de sista åren har bleknat och mina minnen från min bäste vän och livskamrat har kommit fram igen. Jag t o m pratar med honom lite då och då när jag behöver ventilera något.

 Så jag inte rädd för själva döden. Jag vet att jag inte är borta ännu på ett par generationer. OK jag kan inte fysiskt få en kram från någon av mina kära, men jag vill gärna tro, att om de tänker på mig ibland med värme, kommer jag att uppfatta det på något plan.

Och sen, när jag väl är borta så Ska nya röster sjunga - YouTube