Är jag en sämre människa om jag gör ingenting?
Idag hittade jag den här bilden i mitt FB-flöde och den satte igång en del funderingar.
Jag upplever att det fortfarande är tabu med inte göra någonting.
"Idag skall jag unna mig att bara vara" har blivit en populär fras i vår jäktade tillvaro. Unna sig? Det borde vara en självklarhet att lyssna på kropp och själ, och säger dessa att idag mår du bäst av att inte göra någonting då är det det man skall göra. Inte unna sig, för mig låter det nästan som dåligt samvete.
Nu pratar jag inte om meditation och liknande, det har ett annat syfte.
Vi har så många borden vi måste klara av innan vi kan göra ingenting. Borde diska - låt den stå till i morgon. Ingen tar den ifrån dig.
Borde dammsuga, och ännu värre Borde dammsuga för det är 14 dagar sedan sist. Dammsugaren bryr sig inte om något tidsschema. Låt dammet ligga en dag till, vad spelar det för roll?
Borde gå till gymmet. OK att röra på sig är alltid bra men inte om kroppen säger att den inte vill göra någonting.
Borde ta en promenad. OK, men bara om du och kroppen verkligen vill.
Det är som om vi tror att vi blir en sämre människa om vi hasar omring i morgonrock och tofflor en hel dag och inte gör något vettigt. Då frågar jag: Vem bestämmer vad som är vettigt? Är det Luther, eller kanske mammas röst som styr oss.
Kom ihåg: Du bestämmer!
Vill du sova hela dagen - gör det. Vill du sitta rakt upp och ner på en stol - gör det. Vill du titta på gamla serier på Netflix - gör det.
Och tar någon anstöt av det, så det dennes problem.
URL: http://paulaz.se
Hej, det tog ett tag efter flytten, men nu tvekar jag inte längre att klädd i morgonrocken öppna dörren och släppa ut Blinka klockan 9 eller 10 för att gå o kissa. Hon håller sig på tomten så jag kopplar inte upp henne. I övrigt håller jag stenhårt på mitt mantra att jag har gjort mitt, jag har stressat färdigt och jag har lidit mycket för det genom dålig hälsa och dåliga relationer. Alltså behöver jag inte förklara mig längre. Däremot tycker jag att det är rent farligt med de unga som inte går färdigt skolan, inte söker jobb, ja inte gör någonting av sitt liv utan bara sitter och låter antingen samhället eller föräldrar betala för sig. Där känner jag att jag vill rycka dem i håret och ställa krav. Visst, det finns förstås undantag, de som har olika diagnoser, men då ska de söka och få hjälp, jag tycker många inte bryr sig om att kämpa för nånting och det skrämmer mig. I alla övriga fall håller jag med dig! Men ibland behöver man också en energikick, det tror jag att jag fick nu då dottern var här och rumsterade om. Plötsligt känner jag en lust att börja måla igen, säkert för att jag hängde upp flera av mina tavlor. Kram från pörtet